Det är spännande hur Gud leder i vardagen. Debatten om barns skärmtid har pågått länge, men inte förrän nu har jag känt ett pockande behov av att göra förändringar gällande saken.
Vi började introducera streamad TV som en permanent del av Ales vardag någonstans runt hans två-årsdag. Han (som alla andra barn) klistrades framför den och programmen influerade hans lek och språkinnehåll. Han var sysselsatt när vi var trötta och när något behövde göras utan hans medverkan. Efter en tid blev hans nya rutiner tydliga: TV på morgonen när han steg upp, TV efter vilan eller när han kom hem från förskolan och TV på kvällen. Ibland ville han se något för att trösta sig när han blev ledsen. Vi gick med på det när det passade in i "schemat". Det funkade bra. Vi tänkte inte så mycket på det.
Trots medvetenheten om de negativa effekterna av skärmar är det så lätt att fastna framför dem. I mitt fall handlade det om att vilja vara "normal", ha en TV i vardagsrummet och kunna ha filmkvällar med familjen någon gång då och då. Men de gränserna var svåra att hålla när TV:n var så tillgänglig. Efter ett par bibelsamtal började jag reflektera. Staffan och jag kom fram till att det var vår lathet som hade sett till att Ale hade så mycket skärmtid, vilket kändes orimligt orättvist mot Ale. Ett ljus tändes inom mig av tanken på att inte ha en TV framme. Vad skulle hända med familjedynamiken? Hur mycket bättre skulle vi må? Men en oro slingrade sig samtidigt i maggropen. Ales reaktion. Jag bävade inför den. TV:n var hans snuttefilt, hans mest älskade vana och kära vän, och vi skulle ta den ifrån honom.
Nervositeten steg när vi skulle berätta vår plan. Jag förklarade att vi, mamma och pappa, hade lärt oss att TV:n inte var bra för kroppen och hjärnan och att vi från och med nu inte skulle titta på TV mer. Han blev som väntat alldeles förskräckt och jag fick upprepa förklaringen några gånger tills faktumet sjönk in. Mitt hjärta vred sig i sympati när hans känslor kom men jag behöll gränsen och berättade uppriktigt för honom med både ögon och tunga att jag förstod hans ilska och sorg över beslutet. Och efter en stund var känslostormen över.
Nu kommer vi till det märkvärdiga. Omedelbart efter att Ale lugnat sig och gått vidare från reaktionen ändrades hans framtoning. Han blev ljuv och mjuk och god och gav mig till och med en komplimang från ingenstans! Även fortsättningsvis har vi en gladare och mildare kille här hemma. Jag berättade för min pappa om hela situationen. Han reflekterade tillbaka att det lät som att vi tagit en tyngd från hans axlar.
Kan det vara så att det lilla barnets nervsystem upplevde en lättnad av att få bort skärmen ur vardagen? Att det varit en omedveten, hypnotiserande tyngd som blivit en vana? En vana han dessutom gärna tog till för att distrahera bort jobbiga känslor. Jag kan inte låta bli att rysa till av tanken av vad det innebär.
Ibland dagdrömmer jag om att kunna ge mina barn samma stimulans- och stressfria uppväxt som jag själv hade på 90-talet, en dröm ack så svår att uppnå. Tempot har dock sänkts och kontakten familjen emellan har blivit större sedan TV:ns avsked. Den stora utmaningen blir till vintern! Jag ber att vi tar kloka beslut när den tiden kommer.
Vad händer i dig när du läser detta? Tankar/känslor/reflektioner?
Lägg till kommentar
Kommentarer