Perfektionistens fotsteg ekar genom de stora korridorerna fram till Mitt-Högre-Jags kontor. Hon knackar på dörren och vandrar fram och tillbaka medan hon biter på naglarna.
Mitt-Högre-Jag öppnar dörren långsamt och möter hennes ögon med en varm blick.
- Hej gumman.
- Hej chefen.
- Vad har du på hjärtat idag?
- Jag känner mig lite nervig över det här med kläderna. Och Ale.
- Klädvägringen?
- Ja, precis. Det går inte enligt plan och jag börjar se hur jag håller på att göra honom till en svag individ med dåligt självförtroende.
- Nåja, lugn i stormen min vän, jag är säker på att du inte ser hela bilden. Så, berätta. Vart ligger “problemet”?
Perfektionisten drar efter ett djupt andetag och börjar sedan berätta.
- Jag klär fortfarande på min snart treåriga son alla hans kläder. Och av dem. Dels på grund av att han klädvägrar vinterkläder just nu men också för att jag inte klarar av känslorna som uppstår i mig när han klagande kastar huvudet bakåt och ylar “kan inte”. “Kan inte klä på mig själv”. “Kan inte det här”, “kan inte det där”. Orden fräter i min kropp och i mitt sinne.
- Du menar att hans ord och känslostämma triggar din egen hjälplöshet?
- Jag tror det, ja. Så jag skyndar till undsättning, kommer med uppmuntrande ord och gör allt för att förhindra att situationen urartar, vilket innebär att JAG löser problemet åt honom. Samtidigt vet jag att enda sättet för honom att lära sig klä på sig själv är genom att stå i frustrationen utav att inte kunna och försöka ändå. Kanske vråla ut sin ilska över livets orättvisa. Kanske ligga på golvet och sparka och slå med armar och ben. Kanske gråta en skvätt. Och försöka igen. Kanske lite långsammare denna gången, när stressen laddats ur en omgång. Han kanske kollar lite noggrannare. Känner efter lite mer. Korrigerar sina rörelser och märker att det fungerar och vips så glider skorna av. Triumfen och stoltheten i hans ögon, tillförlitligheten i hans steg och i hans hållning när han går därifrån. Oj, vad jag längtar efter att få se den.
Perfektionisten lutar sig bakåt i fåtöljen och ser drömmande ut. Mitt-Högre-Jag ler åt henne.
- Så det här är egentligen en grej mellan dig och Hjälplösheten?
Perfektionistens blick växlar snabbt till surmulen bitterhet.
- Usch, jag antar väl det. Jag har så svårt för henne, hon får mig att känna mig så… hjälplös.
- Vad är det som är så hemskt när du känner dig hjälplös då?
- Men åh… måste vi gå dit?
Perfektionisten tittar vädjande på Mitt-Högre-Jag. Mitt-Högre-Jag svarar.
- Det enda sättet att få ett bredare perspektiv är att förena olika delar som är separerade från varandra. Nu förenar vi dig och Hjälplösheten. Seså. Svara på frågan.
Perfektionisten tystnar och funderar ett ögonblick.
- Det är väl att jag känner mig maktlös, att jag inte kan påverka situationen, att jag måste titta på medan andra lider i onödan och så vidare… Det gör mig ledsen.
Mitt-Högre-Jag ser medkänsligt uppmanande på Perfektionisten.
- Vad händer om du tillåter dig att känna den sorgen?
Perfektionisten tittar häpet in i Mitt-Högre-Jags ögon.
- Du menar att jag ska möta den här, nu?
Mitt-Högre-Jag ler varmt mot henne.
- Om du vill komma vidare så, ja, här och nu.
Perfektionisten pressar ihop sina läppar och sätter sig tillbaka i fåtöljen igen. Sedan sluter hon sina ögon och tar ett djupt andetag. Och sedan ett till. Och ett till. Och ett till. Och ett lite mindre andetag. Hon börjar sakta andas normalt igen och öppnar sina ögon med en mjuk och eftertänksam blick. Mitt-Högre-Jag följer henne med blicken.
- Vad hände?
Perfektionisten svarar.
- Det kom som en våg. En våg av sorg som sköljde över mig i mitt bröst. Jag lät den komma och sedan försvann den. Nu känner jag mig klar. Påfylld på något sätt, och med ett annat fokus.
- Vad fint att höra, gumman. Chansen är att du inte kommer att känna samma stress nästa gång Ale skriker att han inte kan, eftersom du nu hanterat en del utav din förtvivlan kring din hjälplöshet.
- Vad bra. Jag kanske inte kommer att vara perfekt, men… Något har förändrats iallafall.
- Och du, Perfektionisten. Han är inte ens tre år ännu. Ta det lugnt, ni behöver inte stressa, han har massvis med tid att lära sig. Lägg kraven åt sidan och ta små steg varje dag, det mår ni båda bäst av.
Perfektionisten drar en lättnadens suck.
- Tack, chefen, jag behövde höra det där. Jag ska komma ihåg det. Nu ska jag tillbaka, tack och hälsa de andra från mig!
- Det ska jag göra, gumman. Vi hörs, hej!
Lägg till kommentar
Kommentarer