Min andra förlossning: Elsa

Jag sjönk ner i soffan. Lägenheten var stilla. Jag slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Alldeles strax skulle Staffan komma ut från Ales nattning hela lördagskvällen skulle tillägnas mys. Han kanske skulle ge mig en massage. Kanske skulle det bli en sked eller två. Värme spred sig i kroppen. Nu skulle bebisen bannimej komma. 

Plötsligt öppnades en dörr. Jag ryckte till och hörde någon stappla ut i hallen, in på toaletten, falla på knä och spy, våldsamt, ner i toalettstolen. Jag stelnade till. Det kunde inte vara sant. Jag tittade ut över det mysmättade rummet medans jag lyssnade till Staffans hulkningar. Dem varade i flera minuter. 

Då hände det. Livmodern drog ihop sig och en våg formades. Smärta. Min första riktiga värk. Jag knep ihop ögonen i vantro. Natten skulle inte bli det jag tänkt mig. 

3 dagar tidigare, BF -1

Ale fick magsjuka natten till torsdagen och dagen efter vaknade det lilla trollet upp med feber. Jag kände hur min ytterst gravida kropp reagerade på något i maghålan och bestämde mig för att endast äta ris och dricka vatten den dagen. Jag meddelade min vän Lina och min vän och doula Frida, som stod på standby inför att förlossningen skulle starta, att det fanns magsjuka i familjen varpå de svarade att de var beredda att komma ändå. Det kändes tryggt. Dagen efter vaknade Ale kry och mina känningar var borta.

Lördagen kom med solsken och Staffan, Ale, Lina och jag bestämde oss för att göra vårens första rabattrensning i kolonin under förmiddagen. Jag hade haft små, ömma förvärkar under natten och under promenaden till koloniområdet upptäckte jag att de fortfarande var kvar, om än lite kraftigare än förut. Jag noterade även en liten slöja mellan mig och omvärlden vilket jag tolkade som ett tecken på att mina sinnen började vända sig inåt.

Eftermiddagen kom och tacos dukades upp på vårt köksbord. Jag skulle just kalla till bords när något varmt landade i byxorna. Efter en snabb undersökning på toaletten kallade jag till mig Ale och Staffan och alla brast ut i glädjedans. Vattnet hade gått. Bebisen skulle snart komma. Klockan var 17.

Tre timmar senare spydde Staffan. När han kom ut från toaletten berättade jag för honom att min kropp hade startat värkarbetet. Vi tittade på varandra och visste inte om vi skulle skratta eller gråta. Det kändes overkligt att dessa två händelser skedde samtidigt, mitt värkarbete och Staffans magsjuka. Jag insåg att jag skulle få klara av värkarbetet själv tills jag tillkallade Lina och Frida. 

Klockan 21 gick jag och lade mig i sängen med hanterbara värkar. Klockan 23 gick jag upp för att äta och kl 00 kände jag att värkarna stannade av en stund. Istället fick jag en impuls att gå upp och röra på kroppen. Strax efter den lilla gymnastiken fick jag den första ordentliga värken. Klockan var då strax efter midnatt och jag laddade ner en app där jag kunde klocka vågorna. Jag började andas enligt föda-utan-rädsla-metoden som Frida lärt mig, ljudlöst, för att hålla smärtan i schack och jag lyckades slumra mellan värkarna under de två följande timmarna. 

När tre timmar gått, klockan 03, hade värkarna stegrat i kraft till den grad att jag inte längre ville vara ensam. Jag tvekade först inför att tillkalla mitt team men kände själv hur knasigt det vore att fortsätta ligga ensam i den stunden, så jag tog upp mobilen och ringde mitt team. Jag reste mig upp ur sängen och märkte att jag skakade okontrollerat i hela kroppen. Jag gick långsamt och tappade upp vatten till badkaret. Staffan och jag uppdaterade varandra om varandras lägen och eftersom hans utrensning slutat bad jag honom att påbörja de sista förberedelserna inför resan till sjukhuset. 

Lina och Frida kom och vi satt tillsammans i badrummet under tystnad. Det kändes tryggt att ha dem där. Alla timmar vi spenderat tillsammans före förlossningen, all förberedelse, alla skratt, alla innerliga och systerliga samtal, allting fanns kultiverat i bubblan vi nu satt i tillsammans. 

När värkarna blev mer intensiva började vi ljuda tillsammans och de lade sina händer på mig med ett lätt tryck. Frida gjorde en vaginal undersökning för att kontrollera hur öppen jag var. Hon bekräftade en väldigt mjuk och mogen livmodertapp som fortfarande hade kvar att öppna sig. Runt klockan 05 kräktes jag och elefanten stod och trampade i rummet under några ögonblick. Jag visste dock att det inte var på grund av magsjuka utan att huvudet troligen passerat spinae. Vi hajade alla till och insåg att förlossningen nog var längre framskriden än vad någon av oss trodde. 

En timme senare, kl 06, började jag ha svårt att hitta en skön position i det lilla badkaret och började fundera på om det var dags att åka in. Jag kände efter med mina fingrar för att se om jag kunde känna något men fann inget nedträngt huvud. Jag tvekade. Trots att jag bestämt mig för att föda på sjukhuset var det också den största rädslan jag hade. Beslutet att föda där var baserat på magkänsla och inte logik. Jag hade därmed fått hjälp av en barnmorska som skrivit in mina speciella önskemål med fet text i journalen så att de skulle tas på ordentligt allvar av personalen, vilket tryggade mig. Mitt mål var att till varje pris behålla bubblan. Detta innebar att jag inte ville ha någon interaktion eller några kontroller förrän jag landat på mitt rum i badkaret och gjort mig hemmastadd. Därefter gick jag med på en snabb hälsning på barnmorskan och avlyssning av hjärtljud med doppler, mest för att visa mig tillmötesgående och för att lugna deras eventuella kontrollbehov. 

Jag testade att fråga Gud om det var dags att åka in och en bild på parkeringsplatsen utanför förlossningen seglade förbi i mitt inre. Jag tvekade litegrann och försökte några andra positioner i badkaret under ett par minuter. Sedan frågade jag igen och fick en tydlig bild på förlossningens entrédörr med en stor pekande hand riktad mot den, och då bestämde jag mig för att agera.

Den riskabla förflyttningen till sjukhuset påbörjades. Staffan och Lina hjälpte till att klä mig mellan värkarna och Frida skötte allt det praktiska runtomkring medans den ömtåliga bubblan bevarades. Klockan halv sju kysste jag Staffan farväl och lade mitt huvud i Linas trygga knä i baksätet på bilen. Under några ögonblick under den korta (5 minuters) bilfärden till sjukhuset kände jag hur mina tankar började segla iväg utanför bubblan och omedelbart märkte jag hur smärtan intensifierades. Den blev vassare och svårare att kontrollera. Jag tvingade mig att slappna av djupt i Linas knä och återfick kontrollen. Jag bad till Gud “var med mig nu”.

Till fåglarnas morgonkvitter, iförd hörlurar och ögonbindel, rullades jag av lugna fasta kvinnohänder in på förlossningen. Jag rullades förbi receptionen, raka vägen in på mitt badrum, utan kontakt med någon okänd människa. Badet var enligt önskemål redan upptappat och batteridrivna värmeljus fladdrade i dunklet. Dörren stängdes bakom mig och jag gled ner i det stora badkaret. Nästan direkt fann jag min position, framåtlutad på knä med underarmarna mot kanten, och kroppen drog en suck av lättnad. Äntligen var jag framme. Så fort kroppen hittat rätt position drog värkarna igång med en ny växel. Jag ansträngde mig för att behålla djupet i mina stämband medans jag ljudade, och Lina och Frida stämde in i kör. Här kom den berömda “Jag klarar inte mer” varvid Lina och Frida uppmuntrade och påminde “nu är det inte långt kvar”. 

Tjugo minuter senare böjde sig min kropp i sin första krystvärk. Under tiden befann sig barnmorskan utanför och inväntade min signal för att få komma in. Jag meddelade Frida att jag inte var bekväm med att bemöta dem just då varvid Frida återkopplade att barnmorskan var trygg med att inte komma in förrän precis på slutet. Det gjorde mig lättad och lugn. Jag tackade Gud och barnmorskan för att hon litade på mig. Krystvärkarna fortsatte och med ca 20-30 sekunders mellanrum. Jag kände efter med fingrarna och kände Elsas huvud komma i kanalen. Lina och Frida fick heja på rejält för att jag skulle hitta glöden och när hennes huvud “stod för dörren” bestämde jag mig för att det bokstavligen fick bära eller brista. Huvudet kom ut och vilade i min hand under vattenytan. Min kropp stannade upp i en fantastisk värkvila under ett par minuter medans jag pustade ut och samlade kraft inför sista stöten. Jag väntade tålmodigt och litade på kroppen medans jag kände den konstiga sensationen när Elsa, halvvägs ute, sparkade med benen inuti min kropp några gånger. Tillslut stegrade kroppen upp i den slutgiltiga vågen och bebiskroppen sköt ut i vattnet. Klockan var strax innan åtta på morgonen.

Matt, ymnig i blicken men alldeles glasklar, kontrollerade jag navelsträngen och fiskade sedan upp kroppen i min famn. Äntligen hade jag henne hos mig. Vad som kändes som sekunden senare stormade barnmorskan och undersköterskan in i rummet och dök ner mot mig. Stora, lätt oroliga, främmande ögon hamnade tätt intill mitt ansikte och en mun sade “Hej, mitt namn är … och jag är din barnmorska. Vi ska torka bebisen för att få igång andningen…”. Rappa händer började skrubba Elsas hud torr medans ett par andra händer drog i mig för att omedelbart få upp mig ur badkaret och in på ett rum. Jag är säker på att situationen utifrån inte verkade lika stressande men från mitt perspektiv, som varit ostörd, djupt inne i min bubbla de senaste 8 timmarna blev det som en chock för systemet när kontakten med omvärlden blev så abrupt. Dessutom missförstod jag “stressen” som jag uppfattade och trodde att det var något fel med Elsa. Jag rullades förvirrad och fylld av oro in på ett rum och lades i en säng i väntan på att moderkakan skulle lossna. Lina snappade upp min ängslan och berättade, när barnmorskan (enligt önskemål) lämnat rummet, att allt var som det skulle och att det aldrig varit någon fara med Elsa. 

Efter en timme ville barnmorskan att moderkakan skulle komma ut och när jag tillslut fattade att jag behövde krysta ut den på samma sätt som jag krystade ut Elsa kom den ut utan problem (förra förlossningen fick barnmorskan ut den genom att dra i navelsträngen och trycka på min mage, ej akut).

Barnmorskan sydde några ytliga sprickor och vi lämnades ensamma på rummet. Vi tillbringade några magiska timmar med att fika och prata om och reflektera över det vi nyss varit med om innan vi gick på tidig hemgång efter ca 5 timmar. 

Det känns fint att jag kunde få till en fysiologisk födsel på sjukhuset till sist! Och ostörd dessutom. Jag anser dock inte att personalen visade att de hade förståelse för fysiologisk födsel eftersom de i sådant fall inte hade störtat in i mitt rum med stress i kroppen helt i onödan. Om de hade haft förståelse för fysiologisk födsel hade de erkänt och respekterat “bubblan” som jag kallar det, det kan också kallas för “kvinnans upplevelse” eller “kvinnans integritet”. Det krävs dock en stor portion ödmjukhet för att, som jag anser att barnmorskor bör göra, tjäna kvinnan istället för att styra henne och det är inte enkelt att anskaffa sig ett “tjänande” mindset i den individualistkultur vi lever i, så jag klandrar inte någon. Det enda jag kan göra är att notera, förlåta och be för en förändring.

Nästa förlossning? Hemförlossning?! <3