Detta är fjärde kapitlet i serien om Mitt Födande.
Kapitel 4. Min första förlossning
Undvikande som jag är i grunden tog det flera år innan jag tog modet till mig och mötte känslorna jag bar inombords kring det som hände inom och utanför mig under Ales förlossning. Utifrån såg min förlossning förmodligen lyckad och normal ut enligt sjukvårdens standard, men det som skedde inuti mig under de omständigheterna var mycket smärtsamt för mitt system.
Det var en långdragen förlossning, som för så många andra förstagångsföderskor. Mitt i natten, efter ett dygn av värkarbete, åkte jag och Staffan in och fick plats i ett badkarsrum på Helsingborgs Lasarett. Barnmorskan var inkännande och släppte in mig utan att göra några kontroller. Jag fick ligga i badet ostörd under de första sex timmarna. På morgonen gjorde dem en kontroll och fastslog att jag var öppen fyra cm, det vill säga precis tillräckligt för att få stanna. Den inkännande barnmorskan tackade för sig, gick av sitt skift och vi fick ta emot en annan mycket duktig barnmorska. Jag kände mig tacksam.
Jag öppnade mig långsamt under hela dagen trots att värkarbetet sjönk i intensitet när jag lämnade badkaret och började interagera med personalen. På den tiden, för tre år sedan, "fick" man inte föda fram barnet i badkaret på förlossningsavdelningen, så när natten och morgonen var över spenderade jag tiden på förlossningsrummet. Vattnet gick någon gång efter lunchtid och vi fick en boost med energi eftersom det var ett tecken på att förlossningen gick framåt! Men vattnet var lite grönaktigt i färgen, vilket kunde indikera på att bebisen var stressad. I min journal klassades jag som "gul" vid detta tillfälle, alltså högre risk och högre övervakning.
Framåt eftermiddagen gick vi genom ett tredje skiftbyte och den här gången kände jag direkt att jag inte klickade med barnmorskan. Jag kände att hon inte såg eller förstod mig som de andra hade gjort. Hade detta skett idag hade jag sagt ifrån och fått en annan barnmorska, men det gjorde jag inte då. Stämningen och atmosfären ändrades markant efter skiftbytet och efter ett par timmar äntrade en läkare rummet. Hon förklarade att de räknade med att sätta in åtgärder om förlossningen inte gav snabbare resultat. Vid det här laget försvann det lilla oxytocin jag hade kvar i kroppen och jag förklarade hur rädd jag var för att en intervention skulle leda till en annan och att det skulle leda till att jag tappade kontrollen över upplevelsen. Ingen brydde sig om att tala till mig på ett sätt som lugnade mig och ingen lyssnade till mina önskningar för att kunna göra det så tryggt för mig som möjligt. Jag förväntades att gå med på det dem sade, varesig jag ville det eller inte och utan hänsyn till min upplevelse av det. Jag kände mig övergiven och osynlig, som om jag inte fanns.
Någon timme senare började jag få feber och det beslutades att jag skulle få värkstimulerande dropp för att påskynda processen. Vid det här laget kände jag att jag nog inte hade något annat val. Min kropp och min bebis var stressade och något behövde göras. Jag såg hur barnmorskan satte in nålen i min arm och bävade för det som var framför mig. Jag visste att syntetiskt oxytocin var början på interventionskaskaden, där många kvinnor sätter in epidural mot smärtan eftersom den nästan är omöjlig att uthärda. Jag visste att epiduralen ofta leder till att man mister kontakten med sitt bäcken och att det i sin tur kan leda till att man inte har samma kraft i krystvärkarna. Det, i sin tur, leder ofta till antingen klipp, sugklocka, eller kejsarsnitt för att få ut barnet. Jag tog ett djupt andetag och tittade in i Staffans ögon, som tittade tillbaka på mig. Jag var rädd och uppgiven - och fast besluten att inte ta smärtstillande.
Under två timmar befann jag mig i ett slags töcken, inuti något som jag inte kan beskriva som annat än tortyr. Jag ömsom låg paralyserad i min säng, ömsom hängde över Staffans axlar, fullt upptagen med att hantera smärtan som red min kropp, utan pauser. Jag minns att barnmorskan också befann sig i rummet och att hon under den tiden inte ägnade mig någon uppmärksamhet utan satt vid sin dator och jobbade. Jag kände mig som skräp, osynlig och värdelös, under den period av förlossningen jag behövde som mest stöd.
När två timmar hade gått sade jag ifrån att jag ville avsluta droppet. Kvällens skiftbyte närmade sig och min barnmorska såg slutet på sin arbetsdag. Jag upplevde att hon motvilligt avslutade droppet och att hon inte förväntade sig att två timmar hade gjort någon skillnad. Men när hon undersökte mig ändrades hennes ansiktsuttryck. Hon kopplade ivrigt på benstöden på sängen och slängde upp mina ben i vädret samtidigt som hon berättade att jag skulle försöka krysta på nästa värk. Omtumlad och halvt medvetslös efter droppet förstod jag att förlossningen kanske var nära slutet och kvicknade till. Nästa värk kom och jag krystade. Barnmorskan och undersköterskans förvånade ansiktsuttryck och hejarrop uppmuntrade mig och jag svarade med att ge allt jag hade. Äntligen kände jag att jag hade kontroll över något och att jag kunde föda! Efter droppets intensiva smärta kände jag knappt av krystvärkarna eller "the ring of fire", och Ale föddes efter 20 minuters forcerat krystande. När han lades på mitt bröst kändes det som att en bit av min själ återvände till min kropp. Allt var okej. Han mådde bra. Allt hade gått bra. Ale var lite medtagen när han kom ut men skrek när undersköterskan skakade om och skrubbade honom. Barnmorskan tryckte på min mage för att få ut moderkakan och sydde (något stressad) ihop några mindre bristningar och tackade för sig.
Så snart personalen lämnade rummet slutade Ale att gråta. Jag såg fascinerat på hur han långsamt på egen hand letade sig fram till min bröstvårta och började amma, som om han aldrig gjort något annat. Jag och Staffan bevittnade hänförda den gudomliga lilla varelsen som kommit till oss. Nästa skift kom in i rummet, men jag såg dem knappt. Min oxytocinbubbla var för tät omkring mig.
När vi kom hem och första bebisbubblan lagt sig insåg jag att jag blev ursinnig varje gång jag tänkte tillbaka på förlossningen. Jag hade känt mig så osedd och värdelös under den stunden i mitt liv då jag borde ha blivit behandlad som det heligaste vi har. En kvinna som föder fram liv. Jag ville vråla ut min vrede och samtidigt förstod jag att min barnmorska förmodligen hade agerat annorlunda om kunskapen och utrymmet funnits till det. Att föda inom ett system som behandlar födande mer som ett rullande band där tidsgränser måste respekteras och relationer inte prioriteras, hur skulle jag någonsin kunna få den förlossningsupplevelse jag visste att jag förtjänade och som jag visste var möjlig?
När jag brutit genom ilskan hamnade jag i ett bottenlöst hav av sorg och förtvivlan över hur skymfade och vanhedrande många av oss kvinnor blir av detta grunda, oheliga perspektiv på födandet. Den stund i våra liv som ingen moder någonsin glömmer, hennes ofta största ögonblick, som formar, färgar och definierar henne för resten av livet, avfärdas som ett medicinskt event som hon förväntas acceptera vare sig hon vill det eller inte. Som om hon vore ett djur, en lägre ställd människa utan unika behov, inneboende egenvärde eller förmåga att tänka på egen hand, Nästan som om vi farit tillbaka hundratals år i tiden så fort vi kliver in i ett förlossningsrum.
Lägg till kommentar
Kommentarer