Man kan inte kontrollera sin födsel

Detta är andra kapitlet i serien om Mitt Födande.

Föregående kapitel. 

Från början.

Nästa.

Kapitel 2. Man kan inte kontrollera sin födsel

Jag tror att det är ett misstag att intala sig att man kan kontrollera Livet. Ibland kan vi tro att vi har kontroll och det slutar ofta med att vi kör slut på oss själva efter att ha kämpat i motvind ända från början. Jag brukar se det som att Livet har sin egen agenda och vi gör klokast i att lära oss lyssna till vinden och följa den dit den bär oss. Ja, du läste rätt, precis som Pocahontas gör.

Detta faktum gör oss dock inte till offer för våra omständigheter, för trots att man inte kan kontrollera utfallet av sin förlossning finns det massvis man kan göra för att förbättra förutsättningarna för att få det utfallet man önskar. På så sätt tar man den makten man har och gör det man kan med den. 

Det är en stor skillnad mellan att försöka kontrollera utfallet och att kontrollera sin inställning till utfallet. För mig ligger nyckeln i att känna mig själv (veta vad jag behöver), ha rätt stöd omkring mig (tex doula, familj, barnmorska) och veta vad jag har rätt till (all vård är frivillig och måste ske i samtycke enligt patientlagen). Har jag det och saker och ting ändå inte går enligt plan kan jag sörja och finna frid i att det inte fanns mer jag kunde göra.

Det svåraste att läka är ofta inte det fysiska traumat utan det emotionella traumat som finns inbäddat i upplevelsen.

Jag tror att det fanns en mening med att jag fick den förlossningen jag fick första gången. Jag tror att det fanns en mening med smärtan i ilskan och sorgen jag upplevde under flera år efteråt. Den lärde mig något om mig själv och min livsväg och det är bland annat därför jag sitter här just nu och skriver om ämnet. 

Jag ska dela med mig av vad som hände under min första förlossning och hur det påverkade mig efteråt, men först vill jag berätta om mitt perspektiv på födande och bakgrunden till det, i nästa kapitel. 

Läs nästa kapitel här.