En eld som vaknar

Detta är första kapitlet i serien om Mitt Födande. 

Klicka här för att läsa nästa kapitel.

Kapitel 1. En eld som vaknar

Jag håller det i min hand, kallelsen till förlossningspsykologen på Helsingborgs lasarett. Första mötet är på torsdag, och jag känner mig olustig inför det. 

Mitt namn är Linnéa och jag är en utav alla miljarder kvinnor som vandrar på denna jord. Unik, som alla andra, men inte överdrivet ordinär. Jag har dock upptäckt att jag på grund av min känslighet och hur mitt nervsystem fungerar tillhör de kvinnor som inte passar in i Sveriges förlossningsvård. Och tyvärr finns det inte många alternativ till den vården som erbjuds. 

När jag blev gravid med mitt första barn Ale och började läsa på om födandet insåg jag snabbt skalan av hur lite kunskap jag faktiskt hade om ämnet. Jag slukade all information i min väg och började förstå att den västerländska kulturens medikaliserade sätt att förlösa barn på inte var det enda sättet man kunde föda på.

På det ena sättet, det medikaliserade, förlöstes kvinnan av vårdpersonalen och kvinnans egna kraft ersattes med konstgjorda hormoner, sugklocka, igångsättning, klipp, CTG osv. På det andra sättet, det fysiologiska, tilläts kvinnan föda av egen kraft med hjälp av stödpersoner och barnmorskor hon kände sig trygg med. Men nyckelbiten verkade vara denna: för att kunna föda utan komplikationer behövde kvinnan känna sig trygg. Det var nämligen trygghetshormonet, oxytocin, som kroppen använde för att värkarna skulle hållas igång och förlossningen fortskrida.

Problemet var, som jag såg det, att sjukhusförlossningar inte verkade vara designade för att främja oxytocinet i mammakroppen. Osexiga rum med pipande maskiner man inte förstår sig på, personal man aldrig har träffat tidigare i sitt liv och lysrörsbelysning, jag menar, hallå?! Samtidigt visade all statistik jag läste att interventioner ökade, kejsarsnitt ökade och kvinnors rädsla för att föda ökade. Kunde detta ha ett samband tro? 

Jag lade ihop ett och ett och insåg snart att jag började bli rädd för att föda på sjukhus. Jag började planera en hemförlossning men klickade inte med barnmorskorna i mitt område. Det blev att jag födde mitt första barn på sjukhuset ändå. Och idag, gravid i vecka 30 med mitt andra barn, står jag med remiss i hand, fast besluten att föda på mitt sätt.

Det här är serien om mitt födande, en feministisk kämparsång för de födande i vårt land som behöver fler alternativ till förlossningvården för att kunna föda i sin egen kraft på sina villkor.

Läs nästa kapitel här.